vill inte känna så här så fort vi inte ses. vill sakna dig som du säger att du saknar mig.
att jobba natt är verkligen som att stoppa mina känslor i en lögndetektor eller nåt, på nå vis. det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag är singel. det spelar heller ingen roll hur många gånger du säger att jag är singel. när vi ses så här känner jag mig inte speciellt singel. but that's not always a bad thing though... missförstå mig rätt. jag tycker om dig och jag trivs i ditt sällskap, verkligen.
flera gånger om dagen undrar jag vem du är och vad du har gjort med J?? du känns inte som samma och det känns så sjukt bra på ett sätt. på ett annat sätt önskar jag att du kände mer som mig egentligen. vet att jag inte skulle tycka det var speciellt kul om du sa allt det som jag säger.
men nu är vi i den här situationen. vi är mitt i den med helt olika syn på den. jag vill verkligen känna för dig på samma sätt som du säger att du känner för mig men inte just nu. jag känner mig mest genomrutten just nu. för jag både äter kakan och har den kvar...

jag vill inte ångra något jag gör. det kom jag fram till i november och jag ångrar inget jag gjort sen dess. hur lyckas man med det då? kan man ju undra. svar: genom att alltid göra det som känns rätt just då, med viss konsekvensanalys.
just nu vet jag vad som känns rätt men det är inte helt lätt att leva efter det. det är lättare när man bara har sig själv att bry sig om. nu handlar det om andra, som jag står nära. då krävs det lite mer genomgående konsekvensanalys... hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag att såra. det är som att dra av ett plåster riktigt långsamt... ett med extra lim på. du säger hela tiden att det är jag som har bollen.... det är inte riktigt sant. jag sätter mig själv i första rummet. om det betyder att jag gör saker som du inte tycker om så ligger bollen lika mycket hos dig....


att inte vilja prata om det gör inte att det försvinner... snarare att det gör ondare när det händer.